Vi har haft sommarlov i flera månader, jag har haft en känsla av separationsångest sedan länge och det handlar om att Vanessa börjar skolan.. Jag älskar ingenting så mycket på denna jord som att få ha mina barn omkring mig, på dagis går dom, men jag har dom hemma typ hela tiden ändå. Vetskapen om att jag inte kommer få ha Vanessa hemma precis hela veckan om jag vill är nästan oumbärlig, VISST gör dom mig galen både 1 och 10 gånger om dagen men det är en bagatell.. När fröken sa att man fick hämta henne när man ville EFTER klockan 12 för att innan är det skoltid så kände jag av den där klumpen i magen. Så nu börjar allvaret. Vi var med både jag och Andres på hennes första dag, hon var så pirrig och nervös och så glad och höll min hand så hårt så det var skönt att vi var men båda två som supportrar. Andres är iförsej alltid med på både föräldramöten och allt vilket kanske är självklart för många men för mig är det fint, min pappa har aldrig ens varit med på en skolavslutning vad jag kan minnas, alltid har jobbet varit prio. Han har alltid varit kärleksfull, det är inte så att jag har haft en hemsk barndom, men det har helt enkelt inte varit så, och många av mina vänner hade antingen sin mamma eller pappa med liksom. Det kanske är nya tider för jag såg flera kompletta familjer på plats när rektorn höll sitt välkomst tal. Så tummen upp i guess.
Emilia..... Lilla lilla luttis, hon lös som en sol när hon blev hämtad på dagis, nu är hennes sommarlov också slut, men henne får jag iallafall ha hemma så mycket jag bara kan fortfarande :) vi kom lite tidigare så hon fick följa med för att hämta Vanessa i skolan, hon var så glad att få gå in och längtar som sjutton efter att få gå där. Hon bar vanessas ryggsäck hela vägen hem och låtsades att hon var en Skoltjej.
Hemma bakades det paj för att fira dagen, drottningpaj. Den slank ner även som tröst haha.
Mina små tjejer ❤️
